|
|
|
|
|
|
En
färgargård på EMAUS
Färgeri, vadmalsstamp och tygtryckeri
|
|
|
|
|
|
| Här
är Carl Eric Högbergs Färgargård på
Emaus, bilden är från 1910, från vänster
till höger: Axel Ericsson, Emaus Johan Jansson, ?, Klara
Lena, Emaus Johan Johansson. Och mönstret på sidorna
om bilden är från Carl Eric Högberg. |
|
Emausgården
uppfördes troligtvis 1728, en inskription uppe på
vinden i bjälklaget bekräftar det.
Till
de mera spännande aktiviteter, som i gamla tider bedrivits
i byn Emaus, hör färgeriverksamheten. Bland uppräknade
hantverkare i länskalendrarna 1882 och 1893, verksamma
i Järna socken, finns färgare C. E. Högberg.
Commissionslantmätare
Böhlmarks arvingar avvecklade sina intressen i Järna
och sålde delar av fastigheten Emaus till olika personer. 1865
köptes ungefär halva fastigheten Emaus, det vi i dag kallar
Emausgården, av handlanden Nils Dofsén från Komtillmåtta i Gagnef.
Denne sålde i sin tur nästan omedelbart gården vidare (med en
nätt förtjänst) till C. E. Högberg, som här inrättade den första
och enda färgargården i Järna socken.
Carl Erik Högberg, f. 1830 i L. Mellösa, och hustrun Sofia Leontina,
f. 1837, samt tre barn födda i Arboga, Norberg resp Hedemora,
kom således 1865 till Emaus från södra Dalarna.
Färgeri
inrättades och i början av 1880-talet byggdes, med kvarnlagets
tillstånd, en vadmals- och benstamp på västra sidan i Emausforsen.
Färgare
Högberg hade troligen inga formella etableringsproblem då skråväsendet
avskaffats redan 1846 och näringsfrihetsförordningen av år 1864
nu var i kraft. De avskaffade restriktionerna hade haft till
följd att många färgerier anlagts också på landsbygden. År 1861
fanns det i landet 461 färgerier [enligt A. Alzén]. En viss
överetablering var rådande. Färgeriet på Emaus hade en konkurrent
på nära håll. Det var
C. W. Ambergs färgeri i Holsåker, Dala-Floda.
Färgeriet
på Emaus är sedan länge rivet. Kunskapen om hur denna lokal
såg ut och var utrustad har i stort gått förlorad. Inte heller
finns någon färgeriutrustning kvar på gården som t. ex. färgkar,
kyphakar, indigokista, rivskålar och mortlar, silkorgar
eller press. Däremot kan vi ännu i dag glädja oss åt den i pastellfärger
målade färgarskylten, som hade sin plats ovanför mangårdsbyggnadens
entré.
Det
Ambergska färgeriet i Dala-Floda samt färgare C. E. Petterssons
vadmalsstamp i Österfors, Gagnef, monterades 1931 ned och fraktades
till Norrköping. Här blev dessa byggnader en central del i det
färgeritekniska museum 'Färgargården', som invigdes 1939. Genom
att studera dokumentationen över denna anläggning kan vi kanske
få någon uppfattning om konkurrenten C. E. Högbergs verksamhet
på Emaus.
Vi besöker
färgaren på Emausgården.
Stigen
till färgeriet kantas av välmatade vedstaplar. Högbergs verksamhet
tycks kräva mycket energi. Vi skjuter nu försiktigt upp dörren
till färgeriet och möts av ångande värme, verksamheten är i
full gång. Våra ögon fångas trots dunklet genast av det väldiga
murverket, utformat som ett litet rum. Runt dess utsida är färgkar
av koppar i olika storlekar uppmurade. Var och en har sin egen
fyröppning. I någon brinner elden.
På
inpapperingsbordet vid fönstret, bland packar av bomullstyg,
inlämnat färggods av yllegarn och en hög av urblekta kläder,
anar vi boken med de hemliga recepten. Under bordet står kaggar
fyllda av färger med exotiskta namn; krapp, vejde, indigo, wau,
bresilja. Ovanför ett av de mindre färgkaren för kulörfärgning
- dvs alla färger utom blått - avtecknar sig en än så länge
tom haspel. Den används för att veva runt tyget i färgbadet.
På andra sidan rummet står en press.
Men
färgaren är sysselsatt vid ett av de större färgkaren. Kypen,
som detta krävande färgbad för blåfärgning kallas, innehåller
det dyrbara färgämnet indigo. I motsats till kulörbad, som måste
tillredas på nytt vid varje färgning, kan kypen, om den matas
på rätt sätt med bl a kalk, vejde, vetekli och indigo, användas
i ett halvår.
Nu
lyfter färgaren garnet ur det 50-gradiga badet. - Det är inte
alls blått utan snarare gulgrönt! - Men inför våra häpna ögon,
med hjälp av luftens syre, antar det alltmer den önskade mörkblåa
färgen. Inte undra på att färgare, som behärskar sådana konster,
utgör en ansedd yrkeskår.
Vadmalsstampen
Vår och höst, då vattentillgången i Noret är riklig,
utnyttjades vadmalsstampen både dag och natt. Emaus låg då under
den rytmiska bullermatta, som stamparna åstadkom. Speciellt
under våren gav godsresoma till omkringliggande byar och socknar
många uppdrag. Under senvintern och tidig vår, med mera ljus
och värme i vävkamrama, hade ju kvinnorna också mera tid för
vävning.
Stampen,
placerad omedelbart söder om dammen och landsvägen, drevs av
ett vattenhjul. Hjulet var i sin tur kopplat till en väldig
stockaxel försedd med kuggar, som kunde lyfta stamparna. Dessa,
vars ändar var försedda med valkar, arbetade parvis i en ho.
Genom valkarnas utformning och hons rundade form fick tyget,
20-30 alnar långt och indränkt i såplösning, en roterande rörelse.
Det från början lösa ylletyget filtades ihop alltmera. Bearbetningstiden,
mellan 6 och 24 timmar, var beroende av kundens önskemål om
tygtjocklek och av ullkvaliteten.
Vid
den stora industribranden 1932 verkar redan stampen vara riven.
Enligt Olle Bössfall kallade fadern Bössfall Johan alltid en
del av deras uthus för 'benlådo'. Kanske är det den gamla stampbyggnaden
på Emaus, som återuppbyggts i Norets by för att tjäna ett nytt
ändamål.
Tryckstockar
från Emausgården
I Emausgårdens gömmor finns 57 tryckstockar bevarade.
Högberg kunde tydligen också erbjuda sin kundkrets hantverksmässigt
mönstertryck. Bäst passade detta tryck på tunnare tyger av bomull
och linne, som skulle användas till schalar, förkläden, foder,
bandmössor och täcken. Kläder, som lämnats in för omfärgning,
piffades också ofta upp med mönstertryck. Detta uppskattades
och utnyttjades säkerligen, även om allmogen sedan gammalt själv
hade kunskap om både färgning och enklare stämpeltryck.
|
|
 |
 |
| Tryckstockar
med stift av metall var ett precisionsarbete, det tog säkert
dagar att tillverka!!! |
Carl
Sahlin skriver i sin bok 'Ett skånskt färgeri: "Den
s. k. trasfärgningen av gamla kläder i uppsprättskick,
tog i början av 1870-talet ganska god fart... Modet fordrade
att de vanligen i svart eller mörkbrunt eller mörkblått
om färgade persedlarna dekorerades genom tryckning. ...klänningar
och huvuddukar utstyrdes med tapetartade mönster i oljettryck.
Detta var dock en tämligen hastigt övergående modesak.
Efter några år ville ingen bondflicka gå med tryckt kjol eller
schalett."
De
flesta av Högbergs mönster är utskurna direkt i trästocken enligt
gammal tradition. Några, där finare detaljer ingår, har delvis
byggts upp med stift och band av metall. Stockarna är 3-4 cm
tjocka och tillverkade av hårt lövträd, ev. lind. En del stockar
har "handtag" och rapportstift för att tryckningen på det filtbeklädda
bordet skulle underlättas.
På
flera hembygdsgårdar i Dalarna t. ex. i Säter och Hedemora finns
samlingar av tryckstockar. På Pålsgården i Ockelbo finns en
stor samling på 58 stockar, mönsterbok samt 6 gamla schalar
med mönster från samlingen. Vid jämförelse med dessa tycks Högbergs
tryckstockar mer "provinsiella" i sin utformning. Vem som har
skapat mönstren och skurit dem samt om de har en historia före
Högbergs tid på Emaus har inte gått att utröna.
Lite
tygtryckhistoria
Bomullens hemland anses vara Indien. Här framställdes
långt före Kristi födelse tunna tyger, dekorerade genom handmålning
eller tryck. Genom nyöppnade handelsvägar under Alexander den
stores tid underlättades exporten av sådana tyger till medelhavsländerna
och kunskapen om tygtryck spreds. Vid vår tideräknings början
framställdes tygtryck i Egypten på importerat bomullstyg. Under
1500-talet är kunskapen tillgänglig i Sverige genom skrifter
författade av Peder Månsson, munk i Vadstena kloster och senare
biskop i Västerås. Som munk vistades denne i många år i Rom,
där han lärde sig förfarandet.
Mönstrade,
färgrika bomullstyger s.k. kattuner (eng cotton) blev en stor
handelsvara för de ostindiska kompanierna, speciellt under 1600-talet.
Detta inspirerade till start av kattuntryckerier i Västeuropa.
På 1720-talet medverkade Jonas Alströmer till att ett engelskt
kattuntryckeri, ägt av holländaren Jan de Broen, överflyttade
hela sin verksamhet till Sickla i Stockholm. Fredriksdahl, som
anlades 1767, blev det andra stora kattun-tryckeriet i huvudstaden.
Vid
ett mindre landsbygdsfärgeri under slutet av 1800-talet, där
tygtryck utgjorde en liten del av arbetsuppgifterna, kan man
tänka sig att speciellt två trycktekniker användes:
Direkttryck.
Oljefärg anbringades på tryckstocken som sedan överförde den
på tyget. Användes flera stockar kunde möstret få flera färger.
Reservagetryck.
Med tryckstocken överfördes t. ex. bivax' till tyget. Detta
hindrade att färg inträngde när tyget sänktes ned i färgbadet.
Vid färgning i indigokyp fick då tyget vitt mönster mot blå
botten.
Mönsterbok
För att ge alla vänner av Emaus tillgång till den
mönsterskatt, som bevarats på Emaus-gården, finns samtliga mönster
upptryckta i det supplement som följde med boken "Emaus
i vårt hjärta". En pann, innehållande trycken
i full skala och fotografi av respektive tryckstock, har också
överlämnats till Järna Hembygdsförening.
|
|
Litteratur
för den som vill veta mera:
-
ETT SKÅNSKT FÄRGERI; Carl Sahlin, 1928
- HANTVERK
I SVERIGE; 1989
- KATTUNTRYCK
1720-1850; Ingegerd Henschen / Ingrid Frankow, 1992
- KULÖR
I TRÄFF; minnesskrift vid invigningen av färgargården i Norrköping,
1939
- TRYCKSTOCKAR
PÅ PÅLSGÅRDEN; Ulla Johansson och Lena Eriksson, 20-p uppsats
1996
- TYGTRYCK
I SVERIGE FÖRE 1700; Ingegerd Henschen, 1942
|
|
Carl Eric var född 26 September 1830 i Lilla Mellösa.
Han kom till Emaus, Dala-Järna omkring 1865 från
Hedemora.
|
 |
Han
köpte huset "Emaus-gården" från
Nils Dofsén 1865. Och det var här som han startade
färgeriet,
det första och enda i Järna, Dalarna Sverige. (1911) |
 |
Och
än idag står huset kvar på samma plats,
bilden är tagen 5 augusti 2001. |
|
|
 |
 |
 |
 |
|
På
den vänstra bilden ser vi Carl Eric Högberg längst
till vänster, sen Morling Johan Andersson, Morling Anders
Olsson, Emaus Johan Jansson, Munters Erik Anderson. Fotografiet
är antagligen från omkring 1886. Lars
Olars tror att "Stampen" borde ha legat härvid
Flatån just på den plats han står på
bild 2 med min hustru Ann, alldeles invid Flatån
på den västra sidan där man hämtade
kraften ifrån.
Området vid Flatån är idylliskt, men
såg man det förr?...
De tre högra bilderna är tagna 5 augusti 2001
|
|
|
|
Den
här bilden togs någon gången mellan åren 1880-1885
|
 |
|
Den här bilden tecknade Anns pappa Sune Paulsén
2005, han fick direktiven att mixa den gamla s/v bilden och
den nya från 2001.
|
|
Carl
Eric Högberg gifte sig i det första äktenskapet
med Sofia Leontina Eriksson där han
fick sex barn varav fyra emigrerade till Amerika, Erik
Ernst, Anna Leontina, Claes
Johan och Hilda Sophia. En av dessa
Erik Ernst Högberg, har jag hittat, läs om hans son Waldo
läs hans pännande skildring: Waldos
story
Jag fick
"storyn" av Gayle Ann Hoberg DeRosia
som är min farfars farbrors sonsons dotter till mig, hängde
ni med?
Carl Eric Högbergs andra äktenskap
var med Anna Elida Jonsdotter, som först
jobbade som hembiträde hos skomakare Carlsson, som hyrde
på Emausgården. Anna Elida kom tillbaka 1876 och
gifte sig med Carl Eric Högberg det året. De fick
ett barn, Erica Vilhelmina. Intressant
i sammanhanget, Anna Elida Jonsdotter var piga hos skomakare
Anders Gustaf Carlsson som hyrde på
Emausgården året var 1873, hon återvände
efter några år och gifte sig sedermera med Carl
Eric Högberg år 1876 och fick dottern Erica Vilhelmina
Högberg. Ättlingar till dessa har nu Emausgården
som sommarbostad.
Ännu
mer intressant, en av döttrarna till Anders
Gustaf Carlsson hette Hilda Kristina Carlsson
som gifte sig med Oscar Verner Högberg
son till Carl Eric Högberg så
man gick inte över ån för att hämta vatten
inte...
Noteras, som dräng på Emausgården var
Anders Magnus Högberg, född
i Sköldinge och var son till Johan Anders
Högberg, som var bror till Carl Eric
Högberg.
När jag var
liten åkte vi ofta till Nås, grannbyn, och hälsade på hos Olle
och Viola Matses. Många gånger har Viola försökt att berätta
hur vi var släkt men jag förstod aldrig det då, dialekten gjorde
att man hängde inte med efter alla komplicerade släktförhållanden.
Men egentligen var det ganska enkelt, Violas mammas syster,
Hilma Mathilda Carlssons syster Hilda Kristina Carlsson, skomakare
Carlssons dotter på Emausgården, var gift med med min farfars
far Oscar Verner Högberg. Så enkelt....
|
|
|
|
|
Emausgården
renoverades 1910 och försågs då med panel.
På vänstra bilden syns den lilla affären, man
tror det i alla fall! Och på den högra bilden är
Emausgården idag, 2003, den har målats om och renoverats
men med mycket varlig hand och med små förändringar
för att bibehålla huset i det ursprungliga skicket
så långt det går. Lägg märke till
de gamla grindstolparna av sten!
|
|
|
|
|
Det
vänstra annexet med sitt gallerförsedda fönster
anses ha fungerat som kanske den första affären i
Järna. Säkert är dock att D.A. Böhlmark
utarrenderade mark så att Anders Petter Zettervall, den
förste officiellt registrerade handlaren på Emaus,
kunde starta affärsverksamhet 1856. Byggnaden är än
idag, 2001, i utomordentligt fint skick för sin ålder.
|
|
|
|
| Gårdens
högra annex, bilden till vänster, brygghuset sägs
i gamla tider även ha använts som brännvinsbränneri.
I lantmätare Craelius´krönika över Nås
socken framhålles att man fram till 1835 inte fanns något
bränneri i hela Västerdalarna men att det hade installerats
en sådan helvetesmaskin i grannsocknen nyligen. Misstanken
att det var på Emaus är nog befogad... |
|
FRÅN
JÄRNA TILL NORRA AMERIKA 1850-1930
Margaretha Hedblom
Utvandringen från Järna till Nordamerika inleddes på hösten
1850, då systrarna Back Anna och Ingeborg Matsdotter från Nordanåker
steg ombord på skeppet Condor i Gävle hamn för att börja den
första delen av den långa resan till Bishop Hill i staten Illinois.
De var anhängare till "profeten" Erik Jansson. Där ute på prärien
väntade trossyskon och ett liv i kommunistisk gemenskap i ett
samhälle som skulle byggas av framtidstro och kraftiga arbetsnävar.
Men dit var det långt. Sjöresan tog tre månader och sedan väntade
flera båtresor, innan man nådde Chicago, varifrån man gick till
fots en stor del av den ca 20 svenska mil långa landsträckan.
Systrarnas brev lockade ett drygt tiotal släktingar att följa
efter. Kanske hade än fler sockenbor lämnat Järna för Bishop
Hill, om inte ledaren mördats redan före Backkullornas ankomst
och koloniens upplösande stod för dörren. Det är troligt att
många hade hört talas om Erikjanssonismen" och velat följa i
järnakullomas spår.
Det
skulle dröja ända till 1868, innan utvandringsvågen från Järna
satte igång på allvar. Svåra nödår 1867-69, överbefolkning i
förhållande till vad jorden och näringarna unde ge och lockande
erbjudande om 130 unnland fri jord i det nya landet bidrog till
beslutet att bryta upp. Amerika var frihetens land. Det fick
man veta i emigrantbroschyrer och dito handledningar. Järnas
befolkning hade nära nog tredubblats från 1757 till 1863, då
det fanns 3357 bofasta i socknen. 143 personer valde att utvandra
åren 1868-69.
Endast
i undantagsfall vet vi vart de första sextitalsutvandrama ställde
färden. Först polismyndigheten i Göteborg skulle förteckna alla
utvandrare med angivande namn, ålder, hemvist och destination
i ett båtmanifest. Den stora utvandrarhamnen Gävle hade redan
"akterseglats", när i tygen ersatte segelskutorna. Nu var det
från västkusten de flesta lämnade Sverige. Några valde att fara
via Kristiania (Oslo). Vägen dit var sannolikt mer välkänd för
folk från Västerdalarna än järnvägen via Ludvika och Filipstad
till Göteborg, hur bekvämt man än kunde färdas på nylagd räls.
Det förbättrade kommunikationerna skapade rörlighet i riket
och underlättade därigenom även utvandringen.
Från
1869 kan vi följa utvandrarnas färd bättre. De flesta anländer
till New York och reser med tåg eller båt via kanalsystemen
till de stora sjöarna, där Chicago blev en viktig metropol.
Cokato i centrala delen av staten Minnesota var målet för många.
Här väntade bördigt prärieland men också tillgång på skog. "Yankies",
ättlingar till tidiga engelska immigranter till den amerikanska
ostkusten, var de första i området och gav orten dess engelska
namn. Snart far också många svenskar. Järnabor, flofolk värmlänningar
och västgötar var i majoritet. En Björbokarl där ute förefaller
ha varit något av en utvandraragent, som lockade många att komma
över. Sammanlagt under årens lopp ca 200 Järnautvandrare hamnade
i Cokato, som i dag är Järnas vänort. Bland dem var Palm Anders
Johanssons familj från Emaus.
Skifs
Anders Andersson och hans säckpipblåserskan Hol Brita Larsdotter,
utvandrade till Cokato redan 1868 från Uppsälje. De tog sig
namnet Skifström och på kartan kan man idag läsa namnet
"Skifström Lake", som berättar om deras bosättning strax norr
om samhället. Andra järnabosättningar har också sina rötter
i Cokatoområdet. Dit hör det lilla samhället Lindford i norra
Minnesota, som fått sitt namn av Nordanbro Anders Larsson-Lindvall.
Namndelen "ford" hade sitt ursprung i Henry Fords nya fort-skaffningsmedel.
1870-talet
är generellt sett ett årtionde, då få lämnar Sverige. Relativt
goda försörj- ningsmöjligheter och avsättning för spannmål bidrog
till att hålla utvandrarantalet nere. För Järnas vidkommande
stämmer dock detta inte riktigt. Hela 56 personer tar ut flyttningsbetyg
1879. Under perioden kan man se en tendens till flyttning längre
västerut, när det gäller destinationsorterna, även om många
fortfarande väljer att bosätta sig i Cokato eller däromkring.
Nebraskas bördiga prärieland lockade andra. Föga anade man att
en enkel jordkula skulle bli det första hemmet i USA eller att
gräshoppssvärmar skulle äta upp skörden. Hårda vinterstormar,
"blizzards", och "tor- nados" blev nya begrepp och skrämmande
erfarenheter för nybyggarna. Jorden var bördig men levnadsförhållandena
mycket annorlunda dem man var van vid från Järna. Karlarna
saknade byggnadsvirke och kvinnfolken skriver hem efter spinnrockar
och hushållsredskap.
Levnadsvillkoren
blev allt bättre. Breven hem berättade om möten med indianer
och negrer, om kunskaper i engelska språket, om goda skördar
och stora boskapshjordar. Fotografier på välmående barn i vackra
kläder och präktiga boningshus med verandor understryker välståndet.
En allt intensivare emigrationspropaganda växer fram. Allt fler
börjar nära amerikadrömmar. "Det förlovade landet" skulle kunna
betyda en bättre framtid även för dem. När amerikabiljetten
kunde inhandlas i hemsockenen för färd ända fram
till Wheaton i västra Minnesota eller Whaoo i Nebraska,
bör även det ha underlättat steget mot utvandringen.
Det fanns gott om agenter i Dalarna.
|
|
|
Elin
Ericsson med sönerna Sixten och Folke redo att starta
resan till Amerika våren 1927. Där väntar redan maken,
f d -handlanden Axel Em. Ericsson, som utvand-rade från
Emaus året innan. Släktingar och grannar tar avsked. Chaufför
den första biten är Lisspers Emil.
|
I den tidiga utvandrarperioden är det framför allt familjer,
som lämnar Sverige. Bönder var man och bönder förblev man. Grödorna
var nya och ovanliga men arbetet i stort sett detsamma på den
andra sidan. Jordbruket gick en snabb utveckling till mötes.
Oxar och hästar byttes mot traktorer och bilder på vidunderliga
skördetröskor nådde hemlandet. Man fortsatte att hålla ihop
socken- eller landskapsvis. Det var tryggt att känna förankringen
i en gemensam kultur och ett gemensamt språk. Järnamålet lever
på många håll i Nebraska, Wisconsin och Minnesota kvar in i
våra dagar om än i en mestadels amerikaniserad form.
Så
kom brukskrisen på 1870-talet och det märks i utvandrarantalet
från västerdals-socknarna långt in på nästa decennium. De gamla
beprövade metoderna vid järnfram-ställning ersattes av moderna
processer. Människor blev arbetslösa och utvandring blev ett
alternativ till flyttning till städer vid norrlandskusten, där
sågverken blomstrade under träbaronernas tid, eller till det
nygrundade Domnarvets järnverk. Nu är det främst unga ogifta
av båda könen, som söker sig en framtid i Amerika. Kvinnorna
blir ameri-kanska "maids", får reglerad arbetstid och en lön,
som räcker till mer än livets nödtorft, och männen får arbete
vid järnvägsbyggen, i fabriker, gruvor eller vid skogshuggarläger.
Ibland räcker inkomsterna till att sända hem s.k. "money orders",
penningavier, till de hemmavarande. Det är vanligt att släktingar
reser över på en i förväg i Amerika betald biljett.
|
|
Från
Järna utvandrade 100 personer år 1881, 122 personer
år 1882 och 87 personer 1888. Många fribaptister,
som slog sig ned i västra Wisconson. Der Per Ersson
var en av dem, han kom att under praktiskt taget hela sitt
liv i Amerika vara verksam som lekmannapredikant och företog
många och långa resor runt om i Mellanvästern.
Hans utförliga dagböcker berättar om järnabornas
liv i främmande land. Till samma "koloni"
av järnabor hörde Jugas Olof Andersson från
Skålö. |
| Axel
Ericsson i New Yorks hamn i väntan på att
familjen skall gå iland från M/S Gripsholm.
Den moderna båten kunde i 17 knops fart frakta
1660 passagerare över Atlanten. |
|
Han
blev en uppskattad medarbetare i svenskamerikanska tidningar,
där han bland annat skrev jämförande skildringar av för-hållandena
i Sverige och USA. Särskilt kritisk var han mot prästerskapet.
Religionsförtryck brukar anges vid sidan av ekonomiska
svårig-heter och den allmänna värnplikten som utvand-rarskäl.
Det kunde nog hända att läsare utsattes för spott och
spe även efter konventikelplaka-tets upphörande 1858.
Fribaptisternas
huvudort låg i Alma Center i Wisconsin, där många s.k.
"läraremöten" hölls. Vid dessa konferenser samlades människor
från hela Mellanvästern. Under en tid var John A. Edgren
från Värmland samfundets ledare. Han var gift med en norsby-kulla,
Knutes Stina Henriksdotter. Strax intill Alma Center låg
jämvägsknuten Merriilan, som under en lång följd av år
blev en magnet för järnautvandrare.
|
|
| Texten
på fotots baksida lyder: Från vänster räknat äro dessa
floorskrapare en jude, en norsk, Ferdinand Hed
(Helårs Jannes pojk från Myrbacka), jag (Axel Ericsson)
och Nils Mattsons Axel från Kvarnåker. |
Under
1890-talet drar städerna till sig allt fler utvandrare. Några
beger sig ut till den amerikanska västkusten. Från Tacoma i
Washington State, Portland i Oregon och från orter i Kanada
kommer kort och brev. Många längtar hem. Andra finner sig väl
till rätta och talar om framgångsrikt arbete, familjebildningar
och en frihet man aldrig upplevt. Nu är det främst industri-
och skogsarbete som ger utkomst.
Under
1900-talets första år utvandrar en av Sveriges äldsta, nära
90 år gamla Boss Greta Svensdotter från Noret. Hon var på väg
till Merrrillan i Wisconsin, där hon och den sjutton år yngre
mannen, Olof Tillman hade barn. Därute skulle de tillbringa
sin ålderdom. Boss Greta orkade aldrig fram. Hon dog på en träbänk
på järnvägsstationen i Portland i staten Maine, där båten lade
till.
I kista färdades hon den långa vägen till Wisconsin, där hon
begrovs på järnabornas egen kyrkogård.
I vad
mån stora händelser i Sverige under 1900-talets början - exempelvis
en förlängning av värnpliktstiden eller storstrejken - satt
sina spår i järnautvandringen är svårt att säga. Personligen
tror jag mera på påverkan från tidigare utvandrare än på politiska
beslut eller förvecklingar. Även under Första Världskrigets
årtionde går utvandringen i en jämn ström från Järna trots
risk för sänkningar av passagerarfartyg, Titanics undergång
och andra oroande händelser och kommer att kulminera under 1920-talet
med en följd av stora utvandringsår 1922 (50 utvandrare), 1923
(152 utvandrare), 1926 (56 utvandrare), 1927 (58 utvandrare),
1928 (53 utvandrare) och 1929 (48 utvandrare). Börskraschen
på Wall Street, den därpå följande depressionen och nya kvotlagar,
som försvårade invandringen till USA, satte punkt för den ojämförligt
största folkomflyttningen i modern tid. År 1930 var den stora
emigrationen över.
Vilka
for från Järna? Officiellt var det 2042 personer, som gick
till prästen för att få ett utflyttningsbetyg till Nordamerikas
Förenta Stater och Kanada. Av dem var 1202 män och 840 kvinnor.
Nära 37 % av samtliga utvandrare var under trettio år. Man kan
se ett tydligt mönster av familjeutvandring under de första
årtiondena medan ogifta av båda könen dominerar under de senare.
Det förekom vid 43 tillfällen att en änka/änkling utvandrade.
Oftast väntade vuxna barn på den ensamma föräldern i Amerika.
En manlig utvandrare från Järna var skild.
Axel
Ericssons hem i New York blev en naturlig samlingsplats
för många utvandrade Järnabor.
Annandag Jul 1931 firades av Axel, Elin, Greta
Olsén, Nils Matssons Axel, Liss Alfred
Eriksson, Folke ocn Sixten. |
|
Vi
kan helt naturligt inte i varje enskilt fall veta hur det gick
för utvandrarna. De, som det gick bra för, höll oftast kontakten
med hembygden, åtminstone till julen, då tankarna på de hemmavarande
var många. De som misslyckades valde att hålla sig undan. "Han
kom bort i Amerika" var en vanlig kommentar. Folk dödförklarades.
Få blev riktigt framgångsrika. Guldgrävarbrödema Oppa (Ilbäcks)
Lars och Johan Olsson fann de största guldklimpama någonsin
i Alaska enligt en svenskamerikansk tidning i Lindborg i Kansas.
Som en förmögen man kunde Oppa Lars återvända till sin hembygd.
Elisabet
Olsson från Noret var en god brevskriverska. Hennes skildringar
av livet som husjungfru på den amerikanska västkusten måste
ha lockat många att utvandra. "...de
har bekvämt på alla vis, ska jag säga. Det jag tvättar i är
av brunt kakel i två avdelningar å två kranar i varje pyts,
en varmt å en kallt vatten å en vridmaskin emellan de två hoarna"
Särskilt
strykrum och elektricitet fanns. Goda arbetsförhållanden rådde.
Systrarna, som klappade sin tvätt från en brygga i Noret, förundrades
över brevens innehåll. Elisabet utvandrade 1912 och kom aldrig
tillbaka till sin hembygd.
Återinvandringen
till Järna förtjänar att undersökas. Fram till och med
1930 åter- kom 213 personer, dvs i runda tal 10 %, vilket stämmer
väl överens med riksgenomsnittet. Naturligtvis kan ytterligare
emigranter ha återkommit men låtit mantalsskriva sig på annan
ort än i utvandrarsocknen. Förhoppningsvis kan framtida forskningar
belysa hur återinvandrarna påverkat olika företeelser i hembygden.
Deras idéer och erfarenheter från det nya landet bör rimligtvis
ha satt sina spår även i Järna.
Få
skeden i vårt lands historia har "drabbat" så många som emigrationen.
Få var oberörda av dess dynamik. For man inte själv till Amerika,
hade man ofta ett syskon, en granne eller vän, som bröt upp
för ett nytt liv i det nya landet. Idag är förhållandena annorlunda.
Vi tar emot människor, som invandrar till Järna och Dalarna.
Människor med olika bakgrund och invandringsskäl. Erfarenheterna
från vår utvandring kan underlätta deras acklimatisering eller
åtminstone ge oss en ökad förståelse för deras situation. Våra
utvandrares behov av gemenskap med "de sina", deras sökande
efter trygghet och gemenskap i de svenskamerikanska kyrkorna,
i föreningsliv och skolor, kan lätt "omvandlas" till dagens
invandrarverklighet. Det gör emigrationen från Järna viktig
att studera av andra skäl än de rent historiska.
|
|
|
|
Det
här är Carl Eric Högbergs namnteckning
|
|
Lars
Olars, på bilden, har skrivit boken "Emaus
i våra hjärtan" och texterna till de
flesta bilderna är hämtade ur just den boken.
|
Adress:
Lars Olars
Krokvägen 6
S-780
51 DALA-JÄRNA
SWEDEN
Telefon:
+46 281-202 07
|
Och
i den intressanta boken kan man bl.a. läsa om Högberg's
på Emausgården, boken blev så populär att
den nu är slutsåld men Lars Olars har jobbat vidare
på nästa projekt och bok, nu gäller det dialekter
och boken heter "ORDA-LÄNGD över JÄRNAMÅLET",
med boken följer en ljudkassett med inspelade dialekter.
Mycket intressant att både läsa och lyssna till!
Köp rekommenderas!
|
Webmaster Tommy
Högberg, Timjanvägen 17, S-145 73 Norsborg, Sweden
Created
3/9/2001 3:45 PM by tommy.hogberg gmail.com
and DISGEN version 8.1bc
Copyright © 2019 The Hogberg´s
|
